Så kom den dag man längtat efter alla år i skolan. Den dag vi pratat och planerat inför i ett år nu. Studenten. Förväntningarna var höga, allt skulle vara perfekt. Mina förväntningar blev så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna hoppats på. Det var helt jäkla otroligt. Bästa dagen i mitt liv på alla sätt och vis.

Nu känner jag bara en otrolig tomhet. Ledsen och glad på samma gång. Vet att jag alltid kommer ha kvar mina mittfältare men det är inte samma sak. Nu om någonsin kommer det bli ännu svårare att ses, jobb och flytt kommer lyckas stoppa mycket.
Ska man bara sitta hemma nu och inte ha något som väntar på en varje dag? Skolan har varit en sådan otrolig trygghet alla dessa år och det har framförallt varit en möjlighet till att träffa vänner för livet. Vilket jag nu förhoppningsvis gjort...

Åh, jag vill hållas kvar. Jag vill inte lämna det här. Jag vill uppleva gårdagen om och om igen. Fyfan vad det var bra. Fyfan vad vi var bra. Fyfan vad vi är bra.
Allting löser sig, jag vet, det gör det alltid. Det är bara ett oerhört tomrum just nu.

Jag vill tacka alla som gjorde denna dag precis så perfekt den blev. Päronen för allt ekonomiskt stöd till allt som har hört studenten till. Släkt och vänner som kom till mottagningen och firade med mig. Mina otroliga lärare och framförallt världens bästa coach Lina. Och tillsist Sp3b. Jag glömmer er aldrig.